Àret är 2001. Vi befinner oss mitt i den heta högsäsongen i Alanya i augusti  mànad. Jag var inne pà min tredje säsong pà Pascha Bay Hotel i Konaklı, där jag tog hand om hotellets internet café. Jag hade hyrt en lägenhet uppe  pà kullen där lägenhetsomràdet Gökkuşağı Sitesi làg. Väckarklockan ringde vid 8:15 och jag vaknade svettig i min dubbelsäng men värmen störde mig inte. Jag làg och drog mig lite och lyssnade pà ljuden utanför. Cikadornas surr och nàgon byggnadsarbetare som hamrade pà nàgon planka i fjärran. Jag var lycklig över att mitt arbete gick sà bra. Veckan innan hade jag sàlt minst 100 dataspel och det gick bra för internetcaféet. Alla pengar var välkomna inför mina stora planer att äntligen komma ifràn Alanya och bosätta mig i Trabzon, som jag fallit pladask för under mitt första besök där àr 2000. Där skulle jag göra karriär och skaffa mig ett ordentligt yrke och en normal vardag.  Pà kvällen var det avskedsfest för en av reseledarna pà Pascha Bay sà jag tog med mig ombyte i en liten strandväska. För första gàngen skulle jag beträda ett av de berömda diskoteken i Alanya. Det var där som reseledarna anordnat avskedsfesten och de fick övertala mig i flera dagar innan jag gav efter. Jag hatade allt som hade med uteliv och diskon att göra och ville inte förstöra mitt goda rykte bland mina turkiska vänner. Jag tog en kall morgondusch innan jag gick till min svenska väninna Lily som ocksà bodde i samma bostadsomràde som jag. Vi brukade bjuda varandra pà frukost ett par dagar i veckan . Värmen slog mot mig när jag kom ut pà gàrden. Cikadorna surrade öronbedövande och jag kunde inte làta bli att njuta. Jag kunde höra slammer av bestick och tallrikar fràn en av lägenhetsbalkongerna och lukten av frukost nàdde min näsa. Fru Türkan höll pà att förbereda frukost till sina barn och hon sken upp när hon sàg mig. Med sitt glada ansikte och den färgglada slöjan med virkade oranga blommor pà sidorna gjorde att hon sàg ut som en äkta turkisk hemmafru. “Gel gel, kahvaltıya gel Safiyem”, “Kom hit pà frukost min Sofie” sa hon pà en härlig Alanya-dialekt.  Det gjorde ont att avböja eftersom jag redan var bjuden  men det gjorde extra gott i hjärtat att ha blivit inbjuden. Lily hade redan duktat upp ett härligt frukostbord pà balkongen där vi hade en underbar utsikt över Medelhavet. Havet glittrade av solens stràlar och turisterna hade redan börjat pinka in sina revir pà stranden. Lily var min bästa svenska vän. Trots att hon var i 55-àrs àldern och mycket äldre än jag hade vi superkul ihop och hade lika galna personligheter. Frukosten var ljuvligt god. Mycket prat och skratt blev det innan jag begav mig iväg till jobbet. Pga av värmen  hade jag valt ett linne och en passande kjol till. Här uppe pà kullen bodde en hel del turkiska familjer och jag hade mycket god kontakt med bl.a Mustafa abi och hans fru som var ansvariga för lägenhetsomràdets administration och skötsel. Halvvägs ner till hotellet fanns det ett litet supermarkets som jag alltid handlade en halv liter mjölk och ett kexpaket, Hanımeller med chokladbitar,  varje morgon till frukost när jag och Lily inte hade frukostbjudningar. Inte direkt hälsosamt men det skulle det bli ändring pà när jag kom till Trabzon, där jag skulle bygga upp ett normalt liv och fà uppleva ett äkta oturistiskt och orört  Turkiet. Pà mornarna köpte jag alltid turkiska nyhetstidningar och ngn skvallertidning för att hàlla igàng turkiskan. Jag hade kommit oerhört làngt och kunde nu tala rätt bra flytande, men jag var fortfarande störd över att jag inte hade fàtt en ren turkisk accent och det arbetade jag pà. När jag kom gàende längs hotellet hejade städerskorna glatt àt mig, liksom varje morgon och jag sken som en sol tillbaka. Vad leenden kunde göra mycket. När jag kom in pà Pascha Bays hotellomràde var det redan fullt ös pà arbetarna där. Städerskorna drog omkring pà sina städvagnar längs korridorerna och en elektriker höll pà att byta halllampa i en av hotellrummen vars dörr var öppen. När jag kom gàeende mot internetcaéet som làg vid hotellets reception stod där tvà smà svenska pojkar i 6 àrsàldern med vars 5tl i handen, ivriga att fà spela Crash 2 pà Playstation som de gjort kvällen innan. Jag öppnade tidigare än vanligt och lät dem komma in. Jag satte pà airconditionen och städade lite innan övriga gäster började komma. Kopplade pà internetmodemen och de pep tills det var uppkopplat. Satte ut anslagstavlan med information om vàra prisuppgifter och de dataspel  vi erbjöd. Jag hade en làng dag framför mig. Varje dag under hela sommaren arbetade jag 15 timmar per dag, 7 dagar i veckan och det var mitt eget val nu den sista säsongen. Dagen flöt pà som vanligt och sàlde bra vilket piggade upp mig. Tog som vanligt 2 timmars breake mellan 12:00-14:00, dà jag brukade dra in till Alanya och sedan àt jag middag i personalens matsal mellan 18:00-18:30. Precis vid restaurangen hade vi utsikt över Medelhavet och det tyska hotellet Doğanay hade börjat tända sina lampor och började även de invänta kvällsgästerna till dess restaurang. Denna kväll var det turkisk afton pà Pascha Bay och alla servitörerna var kvädda i osmanska dräkter, fez och lösmustach.  Den medelhavska och kvava kvällsluften började ta vid och solnedgàngen hade färgat himmeln orange-rosa vilket gav ett rofyllt och romantiskt intryck. Cikadorna hade tystnat och lämnat över stràken till kvällssyrsorna. Havet slog mot den steniga stranden som nu var tumma pà turister, som nu var tillbaka pà sitt hotell för att göra sig i ordning för kvällen. Jag bytade om snabbt och öppnade internetcaféet för kvällsgästerna. Det var fullsatt ända fram till 22:00 dà det började avta med kunder. Jag fick själv tillfälle att chatta, kolla emailen och logga in pà Lunarstorm som var populärt pà den tiden. Hade bestämt träff med reseledarna klockan 00:00 da vi skulle ta oss in med den sista dolmuşen fran Konaklı. När jag stängt cafeet kom de 6 reseledarna förbi och var redan pa flötet. Jag fick en Bacardi 33cl-are intryckt i ena näven av raggarturken İlker som ocksa skulle med. Jagsuckade inom mig. För att inte vara otrevlig gick jag och bar pa den men drack inget. Lämnade kvar den pa dolmuş-hallplatsen uppe vid vägkanten. Kände mig redan som det svarta fàret i flocken och den trevliga norska reseledaren som vi skulle ha avskedsfest för var redan halvfull. Vi som hade sà bra kontakt och jag var alltid den som hon tydde sig till när hon fick problem med spràket eller behövde prata ut. Nu syntes jag inte men jag brydde mig inte sà mycket. Inga människor man kommer ha livslàng kontakt med. När dolmuşen närmade sig med den svajande rödtextade “Konaklı” plastskylten i fönstret sträckte jag ut min arm och signalerade att vi skulle med. Vad fan hade jag gett mig in pà? Hur skulle denna natt sluta? Vägen in till Alanya var skränig, som om man hade fatt in alla Istanbuls màsar i dolmuşen, men jag försökte bjuda till sa mycket som möjligt. Väl inne i Alanya centrum steg vi av vid dolmuşstationen precis vid den stora bazaren. Vi gick snabbt ner till hamnen och jag började redan känna mig illa till mods. Vi hade redan mötts av sextrakesserier av ett gang idioter men jag valde att svälja. Alanya var ju trots allt ett supaochknulla-ställe efter ett visst klockslag sà det var bara att bita i det sura äpplet . Nu var jag tvungen att sta mitt kast. Val inne pa diskoteket började jag ma illa av manniskorna jag sag. En tonarstjej hade stupfull tagit sig upp pa bardisken. Pa sig hade hon enbart en bh och minikjol och till det stilettklackar. Bartendern slickade hennes vader samtidigt som han halde upp shots i sma glas. Hennes korta blonderade har hade klistrat sig fast i ansiktet och började fejka orgasm utav bartenderns agerande mot hennes vader. Överallt smabrudar och players som försökte vinna deras gunst genom att tillgjort säga “ooo svenska flicka ska vi knulla”, “hello nice lady osv osv. Det luktade billigt överallt och jag och reseledarna stallde oss vid ett runt nord nara utgangen. Jag var inte avslappnad och kande mig totalt malplacerad. Av ren förtjusning sag jag  att bröderna fran Rize,  Kürşat och Cengiz var dar. Vi jobbade pa samma hotell och de blev paffa nar de sag mig dar. Jag började känna mig trygg da dessa grabbar var ordentliga. De gillade att vara ute i svangarna men drack ingen alkohol. Typiska Svartahavskustkillar . De kom till vart bort och det började bestallas in drycker. Jag ville ha en vanlg Cola men jag fick stora protester emot mig fran reseledarna som tyckte att jag var en mes som aldrig släppte loss. Nar jag försökte förklara för dem att jag hade ett rykte att tänka pa hos turkarna har och mina framtidsplaner om att göra karriär utanför turistomradena började de asgarva. Hahaha karrär i Turkiet, som vaddà rida runt pa en àsna och sälja citroner i bergen var det en som sa och sedan fortsatte hànet. Den turkiske playern İlker tillade att jag kanske skulle börja ta lektioner av nataşas i Trabzon men jag höll nivàn och gav ett lugnt men magstarkt svart. Jag rider hellre pa en àsna och saljer citroner an att utnyttja och knulla runt med turister som du gör och gav ett öga àt den norska nippertippan han hade vid sin sida. Ni importerade turistturkar ar en skam för Alanya och övriga Turkiet och ger landet daligt rykte. İlker blev paff och sa inget. Jag hade börjat bli förbannad och Kürşat lade handen pà  min axel. Det blev för mig en lugnande gest och drog bort mig fràn fyllekajorna till ett annat bord. Vi började smaprata och bàde Kürşat och Cengiz hade blivit sa förvanade över att se mig har, jag som bara höll till pa turkiska tavernas och dansade till Ankara Misket och horon. De peppade mig och trodde verkligen pa min dröm. Oh vad jag langtade bort harifran, bort till verkligheten, bort till ett verkligt Turkiet med blomstrande kultur och en normal vardag. Här ruttnade jag, förtvinade bland allt snusk runt omkring. Jag älskade det oturistiska Alanya pa vintern da lokalbefolkningen syntes mera men nar högsasongen tog vid flyttade en massa drägg hit förlorade Alanya sin charm och lokalbefolkningen hamnade i skymundan. Nog för att det är mànga seriösa turkar som kommer hit i hopp om jobb men lika mànga är det som kommer hit i hop om att lura en turistbrud för att ta sig till hennes hemland. Jag började bli kissnödig och började gà mot toaletten. Diskokulorna snurrade och jag var tvungen att brotta mig fram pà det knökfulla dansgolvet. En stor biffig kille med har pa axlarna, en fejkad tommy hilfiger linne och geledrankt har tog tag i min arm och putade med lapparna “kiss me honey”. Jag slet bort armen och sprang mot damtoaletten. Där möttes jag av en chock. Tjejen som hade dansat och äcklat sig pa bardisken förut blev nu pasatt av en harig player uppe pa handfatet. Hon skrek som en apa pa zoo och det var det absolut äcklgaste jag skadat och de verkade strunta fullständigt i att det var en allmän plats. Pissnödig och chockad gick jag därifràn. Var fanns vakterna? Pà väg mot bordet  där Kürşat och Cengiz väntade kände jag att nàgot greppade tag i min rumpa. Jag blev helt rabiatgalen och tog tag i en tom Efes-flaska som stod pà närmaste bord och drämde den i huvudet pà killen. Flaskan gick i tusen bitar. Musiken dundrade och jag kunde se killen falla bakàt av smärta. Det rann blod fràn pannan. Folket runt omkring verkade helt drogade och händelsen verkade inte ha  fàtt uppmärksamhet förrutom en biffig vakt som tydligen vaknat och kom rusande mot mig, tog tag i min arm och drog ut mig fràn stället. Med mina dàvarande 49 kilo och hans 120 kilo màste det ha sett komiskt ut dà han slängde mig mot en palm som stod en bra bi bort i en liten rabatt och bad mig sticka härifràn illa kvickt innan jag blev anmäld för grov misshandel. Lite sextrakasserier màste man kunna tàla om man besöker ett sàdant här ställe enligt honom. Min armbàge hade fàtt en rejäl smäll av vaktens brutala handling. Ett stort skrubbsàr hade blandats med kalk fràn palmens stam. En liten glasskärva fràn den krossade Efes-flaskan hade gjort sitt och blodet  rann ner fràn sidan av min handflata. Bàde Kürşat och Cengiz hade blivit vittnen till eländet och kom rusande mot mig. Cengiz tog snabbt fram en näsduk och tryckte den mot min handflata och tur som var hade jag med mig vàtservetter som jag kunde göra rent skrubbsàret med. Chockad och omtöcknad hjälpte de mig upp pà fot och jag smàhaltade. Jag tittade föraktfullt bort mot diskoteket och àngrade mig sà innerligt att jag gett mig in pà detta idioti. Reseledarna verkade inte bry sig. En av dem hade klappat händerna när vakten brutalt hade dragit iväg med mig. Klockan var runt 01:45. Kürşat och Cengiz letade efter ett apotek där jag kunde fà behandling eftersom blodet fràn handen inte kunde stoppas. Vid Röda Tornet en bit därifràn hittade vi ett jourhavande apotek och jag fick snabb hjälp med tvätt och omplàstring.  Sedan gick vi iväg till ett soppställe vid en bakgatan vid dolmuşstationen. Dit brukade jag gà med mina vänner efter att vi varit och dansat pà tavernas. Chocken lade sig när vi beställt in vàra tomatsoppor med riven ost i. Jag tittade bort mot en trevlig liten kvartersbar vid andra sidan gatan. Trevligt inredd med träbalkar och bord gjorda av slipade trästammar. Pà mitten av baren fanns ett litet dansgolv och en liten diskokula snurrade lugnt runt pà taket. Omgivningen var lugn. Det satt ett förälskat par vid ett bord och slow-musik strömmade lugnt ur en stereo som var inbyggd nàgonstans inne i baren. Jag följde rofyllt de snurrande ljusprickar som diskokulan gav efter sig. En turk pà en knattrade vespa for förbi och min blick fortsatte upp mot den vackra Medelhavshimmeln och Torosbergen. Det var detta jag älskade med Alanya. Dess guldkorn som ingen verkade se. Dess lugna kvarterskrogar, tavernor och soppställen som var instuvade längs Alanyas mànga bakgator. Nàgra lampor blinkade fràn bergen och jag fylldes av ett lugn. Hade besökt byar i Torosbergen förut och kände en enorm längtan av att fà àteruppleva dessa byar igen. Men jobbet tog all min tid. Vi hade en trevlig pratstund , jag, Kürşat och Cengiz. Vi var hungriga sà det blev en del soppor som gick àt och klockan var kring 05:00 när vi gick därifràn. De första dolmuşarna till Konaklı började gà vid 06:00 sà vi satte oss vid nàgra parkbänkar i närheten och sàg pà gryningen som började ta vid bakom bergen…..en làng dag väntade och ännu ett 15 timmars pass för egen del…….

Fortsättning följer