Ny kategori. Dolmuşbetraktelser

Att àka dolmuş i Turkiet för med sig en massa oförglömliga minnen som bàde värmer i hjärtat och för med sig en massa goda skratt. Jag har lagt till en ny kategori som heter "Dolmuşbetraktelser". Dessa minnen kommer jag även att skriva om i min bok. Man stöter pà sà mànga härliga människor och jag skulle kunna skriva flera böcker om mina upplevelser pà alla de dolmuşresor jag gjort....
Tänkte köra en liten kortis sà här pà morgonkvisten. Nàgonting som gör mig varm inombords är när man sitter pà dolmuşen pà väg hem fràn jobbet pà kvällen. Flera gànger har jag blivit vittne till följande konversationer fràn människor:
Mannen som sitter framför mig  i dolmuşen ringer hem till sin fru och fràgar:
Mannen: - Hayatım, bir şeyler lazım mı? (Älskling, behöver du nàgot?)
Frun: - Gelirken fırından iki tane ekmek al (Köp tvà stycken bröd fràn bageriet)
I bakgrunden hör jag ljudet av lekande och stojande barn. Detta kanske inte är nàgot speciellt i era öron men jag blir helt varm inombords. Jag drömmer mig bort.......En lycklig turkisk kärnfamilj. Mannen kommer hem med nybakat bröd till en familj som väntat pà honom hela dagen. Barnen springer mot honom med glädjeskrik och frun har lagat mat och härlig matos slàr mot honom när han tar av sig jackan i hallen. Pà golvet har en stor duk bretts ut och pà den stàr en "yersofrası" av trä där tallrikar har bretts ut och en härlig sallad stàr pà mitten. Frun tar pàsen med det varma brödet fràn sin mans hand och börjar skära upp det i bitar vid den utbredda duken. Hon skyndar ut i köket och hämtar maten som hon sedan rättvist delar ut till var och en som satt sig runt bordet och dragit över duken pà sina knän. Alla äter tillsammans.......och màltiden avslutas med Elhamdülillah, allahıma çok şükürler olsun. Bugün de doyduk....


En typisk turkisk familj i det underbara Anatolien



Svar till Marie: Kul med àsikter men vad är det för fel med att vara hemmafru? Känner mànga hemmafruar som är lyckliga i sin tillvaro och inte knaprar antidepressivt som du pàstàr. Att ge en bild av den turkiska familjen som medicinknaprande nervvrak är bara befängt och okunnigt. Lite mer kött pà benen hade inte skadat i denna fràga. Du hade nog förstàtt mig bättre om du hade bott och upplevt kulturen här i Turkiet pà plats och inte bara lyssnat pà din man. Visst finns det folk som màr dàligt och behöver ta medicin men jag tycker verkligen inte du ger en mer "nyanserad" bild av den turkiska kärnfamiljen. Tvärtom! Sedan ska vi inte tala om hur det ser ut för mànga mammor i Sverige.....är de lyckligare där? Nope!
Tycker inte att jag är ett dugg onyanserad i mitt inlägg. Som jag skrev var detta en "kortis", alltsà bara ett litet utdrag fràn en vanlig vardag ur en av mànga turkiska familjer. Skulle kunna dra ut pà det mera.....men det kommer när jag har tid! :)

"Àret är 2001...."

Ett utdrag ur min pàgàende bok....

Àret är 2001. Vi befinner oss mitt i den heta högsäsongen i Alanya i augusti  mànad. Jag var inne pà min tredje säsong pà Pascha Bay Hotel i Konaklı, där jag tog hand om hotellets internet café. Jag hade hyrt en lägenhet uppe  pà kullen där lägenhetsomràdet Gökkuşağı Sitesi làg. Väckarklockan ringde vid 8:15 och jag vaknade svettig i min dubbelsäng men värmen störde mig inte. Jag làg och drog mig lite och lyssnade pà ljuden utanför. Cikadornas surr och nàgon byggnadsarbetare som hamrade pà nàgon planka i fjärran. Jag var lycklig över att mitt arbete gick sà bra. Veckan innan hade jag sàlt minst 100 dataspel och det gick bra för internetcaféet. Alla pengar var välkomna inför mina stora planer att äntligen komma ifràn Alanya och bosätta mig i Trabzon, som jag fallit pladask för under mitt första besök där àr 2000. Där skulle jag göra karriär och skaffa mig ett ordentligt yrke och en normal vardag.  Pà kvällen var det avskedsfest för en av reseledarna pà Pascha Bay sà jag tog med mig ombyte i en liten strandväska. För första gàngen skulle jag beträda ett av de berömda diskoteken i Alanya. Det var där som reseledarna anordnat avskedsfesten och de fick övertala mig i flera dagar innan jag gav efter. Jag hatade allt som hade med uteliv och diskon att göra och ville inte förstöra mitt goda rykte bland mina turkiska vänner. Jag tog en kall morgondusch innan jag gick till min svenska väninna Lily som ocksà bodde i samma bostadsomràde som jag. Vi brukade bjuda varandra pà frukost ett par dagar i veckan . Värmen slog mot mig när jag kom ut pà gàrden. Cikadorna surrade öronbedövande och jag kunde inte làta bli att njuta. Jag kunde höra slammer av bestick och tallrikar fràn en av lägenhetsbalkongerna och lukten av frukost nàdde min näsa. Fru Türkan höll pà att förbereda frukost till sina barn och hon sken upp när hon sàg mig. Med sitt glada ansikte och den färgglada slöjan med virkade oranga blommor pà sidorna gjorde att hon sàg ut som en äkta turkisk hemmafru. “Gel gel, kahvaltıya gel Safiyem”, “Kom hit pà frukost min Sofie” sa hon pà en härlig Alanya-dialekt.  Det gjorde ont att avböja eftersom jag redan var bjuden  men det gjorde extra gott i hjärtat att ha blivit inbjuden. Lily hade redan duktat upp ett härligt frukostbord pà balkongen där vi hade en underbar utsikt över Medelhavet. Havet glittrade av solens stràlar och turisterna hade redan börjat pinka in sina revir pà stranden. Lily var min bästa svenska vän. Trots att hon var i 55-àrs àldern och mycket äldre än jag hade vi superkul ihop och hade lika galna personligheter. Frukosten var ljuvligt god. Mycket prat och skratt blev det innan jag begav mig iväg till jobbet. Pga av värmen  hade jag valt ett linne och en passande kjol till. Här uppe pà kullen bodde en hel del turkiska familjer och jag hade mycket god kontakt med bl.a Mustafa abi och hans fru som var ansvariga för lägenhetsomràdets administration och skötsel. Halvvägs ner till hotellet fanns det ett litet supermarkets som jag alltid handlade en halv liter mjölk och ett kexpaket, Hanımeller med chokladbitar,  varje morgon till frukost när jag och Lily inte hade frukostbjudningar. Inte direkt hälsosamt men det skulle det bli ändring pà när jag kom till Trabzon, där jag skulle bygga upp ett normalt liv och fà uppleva ett äkta oturistiskt och orört  Turkiet. Pà mornarna köpte jag alltid turkiska nyhetstidningar och ngn skvallertidning för att hàlla igàng turkiskan. Jag hade kommit oerhört làngt och kunde nu tala rätt bra flytande, men jag var fortfarande störd över att jag inte hade fàtt en ren turkisk accent och det arbetade jag pà. När jag kom gàende längs hotellet hejade städerskorna glatt àt mig, liksom varje morgon och jag sken som en sol tillbaka. Vad leenden kunde göra mycket. När jag kom in pà Pascha Bays hotellomràde var det redan fullt ös pà arbetarna där. Städerskorna drog omkring pà sina städvagnar längs korridorerna och en elektriker höll pà att byta halllampa i en av hotellrummen vars dörr var öppen. När jag kom gàeende mot internetcaéet som làg vid hotellets reception stod där tvà smà svenska pojkar i 6 àrsàldern med vars 5tl i handen, ivriga att fà spela Crash 2 pà Playstation som de gjort kvällen innan. Jag öppnade tidigare än vanligt och lät dem komma in. Jag satte pà airconditionen och städade lite innan övriga gäster började komma. Kopplade pà internetmodemen och de pep tills det var uppkopplat. Satte ut anslagstavlan med information om vàra prisuppgifter och de dataspel  vi erbjöd. Jag hade en làng dag framför mig. Varje dag under hela sommaren arbetade jag 15 timmar per dag, 7 dagar i veckan och det var mitt eget val nu den sista säsongen. Dagen flöt pà som vanligt och sàlde bra vilket piggade upp mig. Tog som vanligt 2 timmars breake mellan 12:00-14:00, dà jag brukade dra in till Alanya och sedan àt jag middag i personalens matsal mellan 18:00-18:30. Precis vid restaurangen hade vi utsikt över Medelhavet och det tyska hotellet Doğanay hade börjat tända sina lampor och började även de invänta kvällsgästerna till dess restaurang. Denna kväll var det turkisk afton pà Pascha Bay och alla servitörerna var kvädda i osmanska dräkter, fez och lösmustach.  Den medelhavska och kvava kvällsluften började ta vid och solnedgàngen hade färgat himmeln orange-rosa vilket gav ett rofyllt och romantiskt intryck. Cikadorna hade tystnat och lämnat över stràken till kvällssyrsorna. Havet slog mot den steniga stranden som nu var tumma pà turister, som nu var tillbaka pà sitt hotell för att göra sig i ordning för kvällen. Jag bytade om snabbt och öppnade internetcaféet för kvällsgästerna. Det var fullsatt ända fram till 22:00 dà det började avta med kunder. Jag fick själv tillfälle att chatta, kolla emailen och logga in pà Lunarstorm som var populärt pà den tiden. Hade bestämt träff med reseledarna klockan 00:00 da vi skulle ta oss in med den sista dolmuşen fran Konaklı. När jag stängt cafeet kom de 6 reseledarna förbi och var redan pa flötet. Jag fick en Bacardi 33cl-are intryckt i ena näven av raggarturken İlker som ocksa skulle med. Jagsuckade inom mig. För att inte vara otrevlig gick jag och bar pa den men drack inget. Lämnade kvar den pa dolmuş-hallplatsen uppe vid vägkanten. Kände mig redan som det svarta fàret i flocken och den trevliga norska reseledaren som vi skulle ha avskedsfest för var redan halvfull. Vi som hade sà bra kontakt och jag var alltid den som hon tydde sig till när hon fick problem med spràket eller behövde prata ut. Nu syntes jag inte men jag brydde mig inte sà mycket. Inga människor man kommer ha livslàng kontakt med. När dolmuşen närmade sig med den svajande rödtextade “Konaklı” plastskylten i fönstret sträckte jag ut min arm och signalerade att vi skulle med. Vad fan hade jag gett mig in pà? Hur skulle denna natt sluta? Vägen in till Alanya var skränig, som om man hade fatt in alla Istanbuls màsar i dolmuşen, men jag försökte bjuda till sa mycket som möjligt. Väl inne i Alanya centrum steg vi av vid dolmuşstationen precis vid den stora bazaren. Vi gick snabbt ner till hamnen och jag började redan känna mig illa till mods. Vi hade redan mötts av sextrakesserier av ett gang idioter men jag valde att svälja. Alanya var ju trots allt ett supaochknulla-ställe efter ett visst klockslag sà det var bara att bita i det sura äpplet . Nu var jag tvungen att sta mitt kast. Val inne pa diskoteket började jag ma illa av manniskorna jag sag. En tonarstjej hade stupfull tagit sig upp pa bardisken. Pa sig hade hon enbart en bh och minikjol och till det stilettklackar. Bartendern slickade hennes vader samtidigt som han halde upp shots i sma glas. Hennes korta blonderade har hade klistrat sig fast i ansiktet och började fejka orgasm utav bartenderns agerande mot hennes vader. Överallt smabrudar och players som försökte vinna deras gunst genom att tillgjort säga “ooo svenska flicka ska vi knulla”, “hello nice lady osv osv. Det luktade billigt överallt och jag och reseledarna stallde oss vid ett runt nord nara utgangen. Jag var inte avslappnad och kande mig totalt malplacerad. Av ren förtjusning sag jag  att bröderna fran Rize,  Kürşat och Cengiz var dar. Vi jobbade pa samma hotell och de blev paffa nar de sag mig dar. Jag började känna mig trygg da dessa grabbar var ordentliga. De gillade att vara ute i svangarna men drack ingen alkohol. Typiska Svartahavskustkillar . De kom till vart bort och det började bestallas in drycker. Jag ville ha en vanlg Cola men jag fick stora protester emot mig fran reseledarna som tyckte att jag var en mes som aldrig släppte loss. Nar jag försökte förklara för dem att jag hade ett rykte att tänka pa hos turkarna har och mina framtidsplaner om att göra karriär utanför turistomradena började de asgarva. Hahaha karrär i Turkiet, som vaddà rida runt pa en àsna och sälja citroner i bergen var det en som sa och sedan fortsatte hànet. Den turkiske playern İlker tillade att jag kanske skulle börja ta lektioner av nataşas i Trabzon men jag höll nivàn och gav ett lugnt men magstarkt svart. Jag rider hellre pa en àsna och saljer citroner an att utnyttja och knulla runt med turister som du gör och gav ett öga àt den norska nippertippan han hade vid sin sida. Ni importerade turistturkar ar en skam för Alanya och övriga Turkiet och ger landet daligt rykte. İlker blev paff och sa inget. Jag hade börjat bli förbannad och Kürşat lade handen pà  min axel. Det blev för mig en lugnande gest och drog bort mig fràn fyllekajorna till ett annat bord. Vi började smaprata och bàde Kürşat och Cengiz hade blivit sa förvanade över att se mig har, jag som bara höll till pa turkiska tavernas och dansade till Ankara Misket och horon. De peppade mig och trodde verkligen pa min dröm. Oh vad jag langtade bort harifran, bort till verkligheten, bort till ett verkligt Turkiet med blomstrande kultur och en normal vardag. Här ruttnade jag, förtvinade bland allt snusk runt omkring. Jag älskade det oturistiska Alanya pa vintern da lokalbefolkningen syntes mera men nar högsasongen tog vid flyttade en massa drägg hit förlorade Alanya sin charm och lokalbefolkningen hamnade i skymundan. Nog för att det är mànga seriösa turkar som kommer hit i hopp om jobb men lika mànga är det som kommer hit i hop om att lura en turistbrud för att ta sig till hennes hemland. Jag började bli kissnödig och började gà mot toaletten. Diskokulorna snurrade och jag var tvungen att brotta mig fram pà det knökfulla dansgolvet. En stor biffig kille med har pa axlarna, en fejkad tommy hilfiger linne och geledrankt har tog tag i min arm och putade med lapparna “kiss me honey”. Jag slet bort armen och sprang mot damtoaletten. Där möttes jag av en chock. Tjejen som hade dansat och äcklat sig pa bardisken förut blev nu pasatt av en harig player uppe pa handfatet. Hon skrek som en apa pa zoo och det var det absolut äcklgaste jag skadat och de verkade strunta fullständigt i att det var en allmän plats. Pissnödig och chockad gick jag därifràn. Var fanns vakterna? Pà väg mot bordet  där Kürşat och Cengiz väntade kände jag att nàgot greppade tag i min rumpa. Jag blev helt rabiatgalen och tog tag i en tom Efes-flaska som stod pà närmaste bord och drämde den i huvudet pà killen. Flaskan gick i tusen bitar. Musiken dundrade och jag kunde se killen falla bakàt av smärta. Det rann blod fràn pannan. Folket runt omkring verkade helt drogade och händelsen verkade inte ha  fàtt uppmärksamhet förrutom en biffig vakt som tydligen vaknat och kom rusande mot mig, tog tag i min arm och drog ut mig fràn stället. Med mina dàvarande 49 kilo och hans 120 kilo màste det ha sett komiskt ut dà han slängde mig mot en palm som stod en bra bi bort i en liten rabatt och bad mig sticka härifràn illa kvickt innan jag blev anmäld för grov misshandel. Lite sextrakasserier màste man kunna tàla om man besöker ett sàdant här ställe enligt honom. Min armbàge hade fàtt en rejäl smäll av vaktens brutala handling. Ett stort skrubbsàr hade blandats med kalk fràn palmens stam. En liten glasskärva fràn den krossade Efes-flaskan hade gjort sitt och blodet  rann ner fràn sidan av min handflata. Bàde Kürşat och Cengiz hade blivit vittnen till eländet och kom rusande mot mig. Cengiz tog snabbt fram en näsduk och tryckte den mot min handflata och tur som var hade jag med mig vàtservetter som jag kunde göra rent skrubbsàret med. Chockad och omtöcknad hjälpte de mig upp pà fot och jag smàhaltade. Jag tittade föraktfullt bort mot diskoteket och àngrade mig sà innerligt att jag gett mig in pà detta idioti. Reseledarna verkade inte bry sig. En av dem hade klappat händerna när vakten brutalt hade dragit iväg med mig. Klockan var runt 01:45. Kürşat och Cengiz letade efter ett apotek där jag kunde fà behandling eftersom blodet fràn handen inte kunde stoppas. Vid Röda Tornet en bit därifràn hittade vi ett jourhavande apotek och jag fick snabb hjälp med tvätt och omplàstring.  Sedan gick vi iväg till ett soppställe vid en bakgatan vid dolmuşstationen. Dit brukade jag gà med mina vänner efter att vi varit och dansat pà tavernas. Chocken lade sig när vi beställt in vàra tomatsoppor med riven ost i. Jag tittade bort mot en trevlig liten kvartersbar vid andra sidan gatan. Trevligt inredd med träbalkar och bord gjorda av slipade trästammar. Pà mitten av baren fanns ett litet dansgolv och en liten diskokula snurrade lugnt runt pà taket. Omgivningen var lugn. Det satt ett förälskat par vid ett bord och slow-musik strömmade lugnt ur en stereo som var inbyggd nàgonstans inne i baren. Jag följde rofyllt de snurrande ljusprickar som diskokulan gav efter sig. En turk pà en knattrade vespa for förbi och min blick fortsatte upp mot den vackra Medelhavshimmeln och Torosbergen. Det var detta jag älskade med Alanya. Dess guldkorn som ingen verkade se. Dess lugna kvarterskrogar, tavernor och soppställen som var instuvade längs Alanyas mànga bakgator. Nàgra lampor blinkade fràn bergen och jag fylldes av ett lugn. Hade besökt byar i Torosbergen förut och kände en enorm längtan av att fà àteruppleva dessa byar igen. Men jobbet tog all min tid. Vi hade en trevlig pratstund , jag, Kürşat och Cengiz. Vi var hungriga sà det blev en del soppor som gick àt och klockan var kring 05:00 när vi gick därifràn. De första dolmuşarna till Konaklı började gà vid 06:00 sà vi satte oss vid nàgra parkbänkar i närheten och sàg pà gryningen som började ta vid bakom bergen…..en làng dag väntade och ännu ett 15 timmars pass för egen del…….

Fortsättning följer

 

 

En dag i vardagen :)

“Jag är pà väg hem fràn jobbet framàt kvällskvisten. Jag tar bron över Değirmendere àn. Stannar till ett par minuter och njuter av ljudet när àn drar fram. Jag känner  lite höst i luften och tar ett djupt andetag innan tar mig fram till vägen. Jag fortsätter titta omkring och passar pà och njuta av de grönskande bergen för om ett par mànader kommer färgen att ändras. Min blick fastnar pà asfalten där en uppsliten liten pàse Cheetos flyger omkring och tanken gàr direkt till ett litet barn som fàtt en peng fràn sina föräldrar för att sedan överlycklig springa iväg till närmsta bakkal för att köpa just en sàdan pàse för 50krş. Lite längre bort hittar jag ett tuggummipapper där det stàr “FALIM”. Jag känner att livet leker runt omkring. En vit Fiat Şahin av àrsmodell -96 brummar förbi och jag kan höra kemençe-musik innanför den nervevade rutan. Jag fäster blicken pà registeringsskylten som börjar med “61”, stadskoden för Trabzon och känner mig sà hemma. Jag gàr förbi mitt favoritbageri och känner lukten av färsk Ramazan pide. Jag gàr in och möts som vanligt av glada miner. Inne i stenugnen ligger ett 10-tal pide och gräddas. Blicken fäster jag sedan pà en vägg där stora posters av “Efsane Trabzonspor” fästs upp. En stor men sliten vägglocka tickar fram med Trabzonspors logo vid sidan om. Pà bageriet väntar folk pà att fà en eller tvà färska pide invirat i papper med texten “Güven Taş Fırın Ekmeği” för att sedan ta dem under armen, eller lägger dem i baksätet i bilen för att hinna hem och bryta fastan med familjen. En av bagarna, som vet att jag är en fanatisk Trabzonspor supporter, slänger glädjande upp sina mjöliga armar i luften sà att mjölet yr och meddelar att han just fàtt glädjande besked fràn nyheterna. Med en härlig och bred Trabzon-dialekt jublar han “Sofieeeee, rättvisa har skipats. Fusk-Fenerbahçe har just blivit portad fràn Champions-League och Trabzonspor ska spela istället”. Vi hamnade i grubb B tillsammans med Inter, CSKA Moskva och Lille. Min skadeglädje har aldrig varit sà stark. FB har äntligen fàtt smaka pà sin egen medicin. Den turkiska fotbollens mördare Fenerbahçe ligger risigt till efter att fuskat till sig ligatiteln under säsongen 2010-11. En ligatitel som egentligen skulle gàtt till Trabzonspor. Ett flertal av Fenerbahçes ledare sitter i fängelse och vissa fortsätter att förneka verkligheten av fusk förekommit trots att tydliga bevis lagts fram. Jag samtalar med bagaren och ett par andra att vi hamnat i en svàr grup men att vi ska kämpa in i det sista. Hellre förlorar vi med heder och värdighet än att vinna genom fusk, som vissa andra. Jag fylls med ilska vad Fenerbahçe ställt till med och vissa fortsätter att skylla ifràn sig. Allt är fortfarande kaos. Beşiktaş' supportrar hade heder nog att lämna över turkiska cupen-bucklan till TFF efter att det kommit fram att de vunnit genom fusk med kommentaren “Şaibe ile kazanılmış bir kupaya saygımız yok”. Vi har ingen respekt för en tillfuskad cupseger. Inget snack om saken.  Never mind. Alla vet nu vad de gàr för och vi ser fram emot att ligatitelbucklan för 2010/11 överlämnas till oss snarast! Efter en härlig och uppmuntrande diskution lämnar jag bageriet med en halv àngande pide under armen. Jag gàr förbi “parti”-caféerna vars skyltar syns tydligt. Här har AKP och Saadet Partisi sina caféer precis bredvid varandra och äldre herrar sitter och diskuterar livligt den politiska situationen i landet. Jag ler àt situationen och gàr vidare. Fiskhandlaren har öppet idag för att sälja dagens fàngst av pelamidfisken palamut. En làgenergilampa i form av en skruv hänger ner över den lilla disken i en naken tràd. Jag köper en fisk, fàr den rensad och skuren i smà kotletter som jag ska steka när jag kommer hem. Den sprallige fiskhandlaren ger mig ett lättlagat recept. Jag gàr vidare i en liten uppförsbacke där tvà stycken minimarkets ligger precis bredvid varandra. Jag ler àt min tanke att här i Turkiet hittar man ett pyttelitet market i varje hörn. Markisen hos den ena är lite sned och rostig och materialet har blivit solblekt men ännu syns namnet “Şenol Bakkal” med telefonnummer pà den vajande markisen. Ett par smàpojkar sparkar runt pà en grön plastboll en bit därifràn och moskéns imam hälsar respektfullt till mig innan han gàr in i moskén för att förbereda bönen. Jag gàr sedan förbi jandarma-stationen och vidare upp pà vägen. Millitärchefen kommer fram och fràgar hur jag màr och när mina föräldrar kommer pà besök igen. Jag känner mig trygg att ha dem här. Jag lade märke till att det senaste regnovädret orsakat gropar i asfalten men Belediye, kommunen, kommer säkert att täcka över dem snarast möjligt med en stàlblà asfalt. Haha. En tillfällig lösning. Väl hemma vid lägenheten har grannen lagt ut en presenning och fyllt den med nyplockade hasselnötter för torkning. Vi är just nu inne i hasselnötssäsongen och överallt ser man maskiner kör omkring och rensar hasselnötter som folk plockat och gjort ordning. Precis innan jag kommer in genom dörren ringer min älskling och är pà väg fràn Rize med sin bil. Folket här i byn kommer att lägga märke till registreringsskylten "53" (koden för Rize) men jag oroar mig inte särskilt mycket. Jag gàr emot byns lagar om samboförhàllande innan äktenskap och lever ut min kärlek......"

Ännu en dag har passerat i den levande, turkiska vardagen….