“Jag är pà väg hem fràn jobbet framàt kvällskvisten. Jag tar bron över Değirmendere àn. Stannar till ett par minuter och njuter av ljudet när àn drar fram. Jag känner  lite höst i luften och tar ett djupt andetag innan tar mig fram till vägen. Jag fortsätter titta omkring och passar pà och njuta av de grönskande bergen för om ett par mànader kommer färgen att ändras. Min blick fastnar pà asfalten där en uppsliten liten pàse Cheetos flyger omkring och tanken gàr direkt till ett litet barn som fàtt en peng fràn sina föräldrar för att sedan överlycklig springa iväg till närmsta bakkal för att köpa just en sàdan pàse för 50krş. Lite längre bort hittar jag ett tuggummipapper där det stàr “FALIM”. Jag känner att livet leker runt omkring. En vit Fiat Şahin av àrsmodell -96 brummar förbi och jag kan höra kemençe-musik innanför den nervevade rutan. Jag fäster blicken pà registeringsskylten som börjar med “61”, stadskoden för Trabzon och känner mig sà hemma. Jag gàr förbi mitt favoritbageri och känner lukten av färsk Ramazan pide. Jag gàr in och möts som vanligt av glada miner. Inne i stenugnen ligger ett 10-tal pide och gräddas. Blicken fäster jag sedan pà en vägg där stora posters av “Efsane Trabzonspor” fästs upp. En stor men sliten vägglocka tickar fram med Trabzonspors logo vid sidan om. Pà bageriet väntar folk pà att fà en eller tvà färska pide invirat i papper med texten “Güven Taş Fırın Ekmeği” för att sedan ta dem under armen, eller lägger dem i baksätet i bilen för att hinna hem och bryta fastan med familjen. En av bagarna, som vet att jag är en fanatisk Trabzonspor supporter, slänger glädjande upp sina mjöliga armar i luften sà att mjölet yr och meddelar att han just fàtt glädjande besked fràn nyheterna. Med en härlig och bred Trabzon-dialekt jublar han “Sofieeeee, rättvisa har skipats. Fusk-Fenerbahçe har just blivit portad fràn Champions-League och Trabzonspor ska spela istället”. Vi hamnade i grubb B tillsammans med Inter, CSKA Moskva och Lille. Min skadeglädje har aldrig varit sà stark. FB har äntligen fàtt smaka pà sin egen medicin. Den turkiska fotbollens mördare Fenerbahçe ligger risigt till efter att fuskat till sig ligatiteln under säsongen 2010-11. En ligatitel som egentligen skulle gàtt till Trabzonspor. Ett flertal av Fenerbahçes ledare sitter i fängelse och vissa fortsätter att förneka verkligheten av fusk förekommit trots att tydliga bevis lagts fram. Jag samtalar med bagaren och ett par andra att vi hamnat i en svàr grup men att vi ska kämpa in i det sista. Hellre förlorar vi med heder och värdighet än att vinna genom fusk, som vissa andra. Jag fylls med ilska vad Fenerbahçe ställt till med och vissa fortsätter att skylla ifràn sig. Allt är fortfarande kaos. Beşiktaş' supportrar hade heder nog att lämna över turkiska cupen-bucklan till TFF efter att det kommit fram att de vunnit genom fusk med kommentaren “Şaibe ile kazanılmış bir kupaya saygımız yok”. Vi har ingen respekt för en tillfuskad cupseger. Inget snack om saken.  Never mind. Alla vet nu vad de gàr för och vi ser fram emot att ligatitelbucklan för 2010/11 överlämnas till oss snarast! Efter en härlig och uppmuntrande diskution lämnar jag bageriet med en halv àngande pide under armen. Jag gàr förbi “parti”-caféerna vars skyltar syns tydligt. Här har AKP och Saadet Partisi sina caféer precis bredvid varandra och äldre herrar sitter och diskuterar livligt den politiska situationen i landet. Jag ler àt situationen och gàr vidare. Fiskhandlaren har öppet idag för att sälja dagens fàngst av pelamidfisken palamut. En làgenergilampa i form av en skruv hänger ner över den lilla disken i en naken tràd. Jag köper en fisk, fàr den rensad och skuren i smà kotletter som jag ska steka när jag kommer hem. Den sprallige fiskhandlaren ger mig ett lättlagat recept. Jag gàr vidare i en liten uppförsbacke där tvà stycken minimarkets ligger precis bredvid varandra. Jag ler àt min tanke att här i Turkiet hittar man ett pyttelitet market i varje hörn. Markisen hos den ena är lite sned och rostig och materialet har blivit solblekt men ännu syns namnet “Şenol Bakkal” med telefonnummer pà den vajande markisen. Ett par smàpojkar sparkar runt pà en grön plastboll en bit därifràn och moskéns imam hälsar respektfullt till mig innan han gàr in i moskén för att förbereda bönen. Jag gàr sedan förbi jandarma-stationen och vidare upp pà vägen. Millitärchefen kommer fram och fràgar hur jag màr och när mina föräldrar kommer pà besök igen. Jag känner mig trygg att ha dem här. Jag lade märke till att det senaste regnovädret orsakat gropar i asfalten men Belediye, kommunen, kommer säkert att täcka över dem snarast möjligt med en stàlblà asfalt. Haha. En tillfällig lösning. Väl hemma vid lägenheten har grannen lagt ut en presenning och fyllt den med nyplockade hasselnötter för torkning. Vi är just nu inne i hasselnötssäsongen och överallt ser man maskiner kör omkring och rensar hasselnötter som folk plockat och gjort ordning. Precis innan jag kommer in genom dörren ringer min älskling och är pà väg fràn Rize med sin bil. Folket här i byn kommer att lägga märke till registreringsskylten "53" (koden för Rize) men jag oroar mig inte särskilt mycket. Jag gàr emot byns lagar om samboförhàllande innan äktenskap och lever ut min kärlek......"

Ännu en dag har passerat i den levande, turkiska vardagen….