Den 15 juli 2016. En natt fylld av ångest, ovisshet, ilska och sorg.

Jag hade tillbringat min dag upp i Harput. Strosat omkring, ätit god mat,  läst en bok och njutit av en kanna te på mitt favoritcafe. En helt vanlig kväll i lugnets tecken. Jag var tillbaka på hotellrummet runt 21:30, tog en dusch och slängde sedan ett litet öga på de turkiska nyheterna via mobilen. Hürriyet hade lagt fram en nyhet på framsidan som löd: "stridsvagnar på Bosporenbron". Jag tänkte att det är väl någon ny konstig militärövning  (askeri tatbikati) som dragits igång men efter någon timme eskalerade allt och helvetet började. Det var ett kuppförsök och man började bomba polis- och regeringsbyggnader och människor som befann sig på Bosporenbron som försökte hindra kuppförsöket. Man kunde följa i direktsändning hur militärer stormade TV-kanaler, bl.a CNN Türk och TRT. Oroliga anhöriga börja ringa mig och jag försökte lugna ner alla genom att kuppförsöket inte spritt sig till den delen av Turkiet jag befann mig och att jag hela tiden kommer att hålla mig uppdaterad. 

Det var en mycket ångestfylld och smärtsam natt. Tidigare militärkupper i Turkiet på 60- och 80-talen har varit väldigt blodiga med tusentals dödsoffer som följd. Jag ringde ner till receptionen ett par gånger och frågade om det börjat rulla in stridsvagnar i Elazig men fick istället svaret att folket börjat strömma mot stadens centrum för att protestera mot kuppförsöket. Både män och kvinnor unga som gamla. Jag sprang också ut för att visa mitt stöd. Skräcken i att kuppförsöket skulle lyckas även denna gång gjorde mig nästan förlamad i hela kroppen men man lyckades slå ner kuppförsöket. Både Istanbul och Ankara hade drabbats hårt. Över 280 döda. 

Jag har en del vänner som arbetar som poliser i Ankara och en av dem var 300m ifrån Gölbasi där 17 poliser bombades ihjäl av helikoprar.

Ni som inte har starka band till Turkiet eller aldrig har satt er fot här kommer aldrig att förstå. Ni kan tycka att det är helt vansinningt att man stannar kvar i landet efter en sådan allvarlig händelse men jag kände absolut ingen rädsla efteråt bara ilska och sorg. Jag valde att vara kvar och försökte njuta av min semester trots att jag hade ont i hjärtat av sorg. Jag höll mig ständigt uppdaterad. Det är svårt att sätta ord på de starka känslorna på allt det hemska som hänt men folket i Turkiet vill inte uppleva ännu en militärkupp vilket man visade med stora protester runt om i landet, varje dag i över en månad. Folket i Elazig (östra Turkiet) älskar sitt land vilket jag såg klart och tydligt dagarna efter kuppförsöket. Bilderna nedan talar för sig själva. 

 

 

Folket i Elazig samlas för att protestera mot kuppförsöket. Här är klockan runt 1:30 på natten.