Hur jag hamnade i Turkiet :)
Jag âkte till Turkiet för första gângen nar jag var 15 ár tillsammans med mina föräldrar. Vi bodde pâ ett hotell i Alanya som hette Pascha Bay. Detta var i september 1995. Nu till det klassiska :) Jag träffade en trevlig grabb som jobbade pâ hotellets restaurang. Mehmet hette han och var mitt livs första kärlek. Han kom frân Gazipaşa i Alanya. En vecka gick fort och jag var förkrossad när det var dags att âka men vi hade gett tusan pâ att hâlla kontakt för vi var djup förälskade och ville satsa pâ ett förhâllande trots ung âlder. Jag 15 han 19. Jag mâste säga att till skillnad frân mânga andra tjejer som träffar killar nere i Turkiet sâ var jag absolut INTE den naiva typen och ovillig att sätta mig in i den turkiska kulturen och lära mig allt om hans land. Det var inte bara Mehmet som satt spratt i mig utan Turkiet som land hade väckt nâgot inom mig. Jag började genast studera allt som hade med Turkiet att göra, dess kultur, politik, sport, musik, sprâk osv. Jag hade redan dâ gett mig tusan pâ att göra karriär i detta land och trotsa alla fördomar som jag var tvungen att brottas med under denna tid. Det var en plâga. Vi brevväxlade och höll kontakten väldigt ofta. Eftersom e-mail inte var vanligt pâ den tiden var det vanlig post och telefon som gällde. Jag fick lov att âka ner och hälsa pâ honom i Alanya en vecka under sommarlovet 1997 men jag förlängde det med 2 veckor. Âr 1998 stannade jag hela somarlovet och âkte även en vecka under novemberlovet. Han gick in i det millitära efter det. Âr 1999 efter att jag tagit studenten flyttade jag ner till mitt älskade Turkiet. Under den fösta mânaden bodde jag delvis hos Mehmets syster och delvis pâ ett pensionat. Jag hittade snabbt jobb tack vare bekanta som jobbade pâ Pascha Bay som informerade mig om att internetcaféet där sökte personal. Jag flyttade sedan till ett lägenhetsomrâde kring Pascha Bay som hette "Gökkuşağı Sitesi" Det tog dock slut mellan mig och Mehmet efter han muckat frân det millitära. Mycket berodde pâ var vi skulle bosätta oss. Jag vägrade se en framtid i Alanya dâ jag inte ville jobba inom turismen resten av livet utan ville bostätta mig lângt bort frân allt som har med supande turister och turism att göra. I en oturistisk stad i det verkliga Turkiet. Eftersom Mehmet inte ville dela sina tankar med mig och prata för mycket om framtiden fick jag till sist nog och gjorde slut. Det var ett väldigt svârt beslut men för att inte förlora respekten för varandra var detta det ända rätta. Han var/är en mycket fin människa men vi lâg pâ olika vâglängder. Han var den lugna typen och jag var den med action. Hade sedan ett förhâllande med en journalist i Antalya men vi sâgs inte mycket sâ det sket sig det med. Jag jobbade pâ internetcaféet fram till slutet pâ oktober 2001. Brukade âka till Sverige under jularna 2 veckor varje âr. Under denna tiden hade jag lärt känna en hel del människor speciellt frân omrâdet där jag nu bor. Trabzon och Rize. Var i Trabzon för första gângen âr 2000 när jag hälsade pâ en väninna där. Jag hade lärt mig turkiska flytande och kände att nu fick det vara nog. Jag ville bort frân Alanya och upptäcka det verkliga Turkiet. Sâ i oktober 2001 sa jag upp mig frân Pascha Bay och âkte först till en stad i östra Turkiet som heter Elazig. Hade ett par vänner som läste pâ Firat Üniversitesi (universitetet där) och bodde tillsammans med dem i 1,5 mânad. Upplevde Elazig och livet där. Fantastiskt. Sedan âkte jag vidare till staden Artvin vid östra svartahavskusten för att hälsa pâ min väninna Nuray och hennes familj och sedan âr 2002 bosatte jag mig i Trabzon efter att ha hittat ett jobb pâ en trävarufirma där tack vare mina urgulliga vänner som stött mig i vâtt och torrt. Det var där min riktiga jobbkarriär började och början pâ ett fantastiskt liv sâ som jag vill leva det. Jag hade trotsat alla som inte ville tro pâ mig. "Turkiet har ingen framtid för svenskar","Ett muslimskt land där du aldrig kommer att bli accepterad","du kan aldrig lyckas jobba där som svensk kvinna","karriär i Turkiet, varför inte âka till USA" osv osv. Ni vet det vanliga skitsnacket!! Jag jobbade pâ denna trävarufirma i 3 âr och jag var absolut bäst pâ det jag gjorde. Att sälja trävaror sâsom timmer och parkett till Europa. Mânga firmor i Turkiet var ute efter att fâ jobba med mig men Trabzon betydde/betyder oerhört mycket för mig dâ jag byggt upp ett liv här som jag inte ville ge upp. Dock fick jag problem med chefen och hans fasoner sâ jag tog en paus 2005 och âkte till Spanien och pluggade upp min spanska pâ en sprâkskola i Alicante. Dock blev min saknad av Turkiet sâ stark och livet i Spanien passade inte mig sâ jag flyttade tillbaka tidigare än beräknat. Jag hade fâtt en hel del jobberbjudanden men vâgade inte ta de i Trabzon pga av min gamla chef. Hade fâtt ett par erbjudanden frân Antalya men nej. Dit ville jag inte. En kompis frân Trabzon hade just flyttat till Istanbul och sa att detta jobbet skulle passa mig utmärkt sâ jag tog mitt pick och pack och flyttade till Istanbul âr 2006. Jobbade där pâ en liten marmorfirma som exporterade all sorters turkisk marmor. Jag reste mycket med det jobbet till städer som Elaziğ, Konya, Karaman, Diyarbakır, Bilecik, Bursa, Balıkesir, Kayseri, Malatya och Izmir. Jag bodde i ett fint omrâde som hette Bostancı tillhörande Kadiköy i Istanbul. Jag fick 1,5 fantastiska âr i denna mäktiga stad men märkte sedan att det tar mycket pâ krafterna att bo i en sâdan här megapol om man är en arbetande person och mitt hjärta slog för Trabzon och ville sedan lğange flytta tillbaka dit. Sedan kom ett efterlängtat jobberbjudande frân Trabzon som jag inte kunde motstâ. Tack vare en kompis som jobbade pâ detta företag kom jag kontakt med chefen där och det visade sig att vi kände varandra sedan tidigare. Sâ i november 2007 flyttade jag tillbaka till Trabzon och började jobba pâ denna firma, som var det torkade frukt- och nötfirman som jag skrivit om tidigare. Sedan dess kan ni följa mitt liv här i Trabzon. Jag stortrivs med livet här i Trabzon och kan inte ha det bättre. Har funnit det som gör mig lycklig och kommer att kämpa för det. Om ni undrar över min första kärlek Mehmet sâ blev han färdigutbildad polis 2004 och har sedan dess tjänstgjort i staden Denizli och just nu i Şanlıurfa. Han är gift och har en pojke pâ 2 âr. Önskar honom all lycka i världen. Vi kommer aldrig att glömma varandra men det var ett rätt beslut vi tog när vi skiljdes ât. Jag har fortfarande kontakt med hans syster Ayşe och hennes familj i Alanya. Det är vänner som jag kommer att ha livet ut.
Mitt motto: "GÂ ALLTID DIN EGNA VÄG TILL LYCKAN OCH DU BLIR ALDRIG LYCKLIG OM DU FÖLJER NÂGON ANNANS IDÉ OM LIVET"
Gud va roligt och intressant att läsa om hur du hamnade här i Turkiet. Å så mycket spännande du gjort. Sett massor av det "riktiga" Turkiet. Jag har oxå sett lite mer än bara Alanya som bara är en turistbubbla och man får jobba för att få en "normal" vardag här men vi trivs. Kanske därför jag gillar vintern när det är tomt på turister och då vi åker till sverige haha.